söndag 20 oktober 2013

Kapitel 2.1- Vid slutet av regnbågen....

 De stod tysta i vad som för Emrys kändes som en halv evighet och bara tittade på varandra. Till slut så bröt de tystnaden samtidigt:
-Lill, jag är...
-Förlåt för att jag...
Generade tittade de på varandra innan Emrys försiktigt sträckte fram handen för att smeka Lill's kind.
-Förlåt mig för att jag betedde mig som en skitstövel. Alltihop kom bara så plötsligt. Jag blev rädd. Kan du någonsin förlåta mig för att jag drog sådär?


 Lill log mot honom och fattade tag hans hand.
-Det finns inget att förlåta. Jag var lika skyldig jag!. Jag borde ha berättat för länge sen. Men jag var rädd att om jag berättade så skulle du tycka jag var något slags monster.
-ALDRIG! N-å-g-onsin! sa Emrys med eftertryck. Om du inte hade kommit tillbaka till mig så vet jag inte vad jag hade gjort. Livet hade inte varit värt att leva...

 Samma kväll, i deras nu gemensamma sovrum så började de försiktigt och trevande prata om framtiden:
-Jag har alltid velat åka till Kina och leta efter den forna kjesarens terrakottarme´. Wow! Vilket äventyr det skulle bli! Något jag velat göra sedan jag fick en jordglob av mamma på min 10-årsdag.
-Men låt oss åka till Kina då! sa Lill. Du sa själv att du fortfarande hade pengar kvar sedan försäljningen av din massas resort. Låt oss använda det till något som du alltid har drömt om.
-Men du då, jag kan inte tänka mig att DU drömt om just Kina att åka till på semester....
-Nej, men jag har länge drömt att få åka till ett exotiskt land med mannen jag älskar!
-Du är bäst älskling! sa Emrys med ett upphetsat leende. Hur skulle jag någonsin klara mig utan dig?
-Mmmm, och glöm ALDRIG bort det....

 Och nej, Emrys glömde inte bort. Det som Lill trodde bara skulle vara en kärlekssemester och nystart för dem båda förvandlades plötsligt till en för tidig smekmånad när Emrys precis när de landat vid sitt vandrahem gick ner på knä och friade till Lill. Som givietvis sa ja....

 De fick tre underbara semesterdagar. Lill spenderade mycket av sin tid i och nära de kinesiska vattnen. Det var något speciellt i de svala vågorna som gjorde underverk för hennes fjäll!

 Emrys fick också sin dröm uppfylld: Ett riktigt Indiana Jones äventyr där han till slut hittade skatten....
....och flickan. För även om dagarna spenderades på olika håll så spenderade de natten tillsammans med mer... uuuhm.... fysiska aktiviteter!

Runaway Teen Challenge - Day 4 - 5

De följande dagarna var inte särskilt trevliga. Plötsligt, från ingenstans så öppnade sig skyarna och regnet började vräka ner. Men det fanns inget jag kunde göra åt det. Om jag skulle kunna överleva hösten och vintern, så var jag tvungen att skörda den mognande frukten i min lilla täppen.
Dyngsur och miserabel var jag tvungen att ta till drastiska åtgärder. Det var jag tvungen till om jag överhuvedet taget skulle hitta någonstans att bo och inte frysa ihjäl... Jag smög bort så långt bort från min tillfälliga "bostad" och där lånade jag en parksoffa som jag senare kunde kränga hos en hälare. Kändes inte alls bra, men vad gör man?
 
Men efter regn kommer solsken, och dagen efter så var det fortfarande fuktigt i luften, men solen värmde mina värkande skuldror när jag spenderade några timmar fiskandes i en närbelägen damm.

Samma eftermiddag fick jag sällskap. Det visade sig att det inte bara är jag som är på rymmen. En flock vildhästar (Vad i hela friden kom de ifrån?!) passade på att ta en paus i sitt eviga vandrande. Det var så häftigt! Jag fick till och med nästan klappa en av dem. Coolt!

Och ikväll, för första gången på evigheters evigheter så hade jag sparat ihop till tillräckligt mycket för att jag skulle kunna unna mig ett mål lagad riktig mat. Wow! Jag visste inte att det var så här det kändes att vara mätt!

På väg tillbaka till "baslägret" så sprang jag in i den sötaste lilla tjej. Hon frågade mig om jag sett hennes försvunna grodprins. Vilket jag tyvärr beklagande fick erkänna att jag inte hade gjort. Och även om samtalet var på en ganska låg nivå så var det skönt att få prata med en levande människa igen och inte bara hästar och växter...


onsdag 16 oktober 2013

Kapitel 1.18 Drowning my sorrowing, wisdom from the well

Hade det varit möjligt så är det troligt att Emrys hade tappat hakan. Bokstavligen.  Nu kunde han inte annat än stirra samtidigt som 1000 miljoner tankar for genom hans skalle. För framför honom simmade Lill, men samtidigt inte. Vad VAR det här för något? Magi? Trollkonster? En ond förbannelse? För framför honom fanns en varelse till hälften människa, till hälften fisk. Förvåning, skräck och också tyvärr avsky måste ha avspeglats i Emrys ansikte, för när Lill vädjande sträckte fram en han så backade han undan. Han visste att det var fel. Att han var en skitstövel och att han gjorde alla fel möjliga enligt pojkväns-codexen men han kände bara att han var tvungen att ta sig därifrån. Bort, bort så långt bort som möjligt det bara gick från den här galenskapen!

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
 
Dagen kom och gick och när det mörknade utanför fönstret så hade Emrys fortfarande inte kommit hem. Aia började bli orolig och när det försiktigt knackade på ytterdörren in till kajutan så reflekterade hon inte över att det skulle vara konstigt att han knackade utan tog för givet att det var Emrys som kom hem. Istället så var det Lill i sin vackra exotiska klänning som stod utanför.

-Har Emrys kommit hem? frågade Lill försiktigt.
-Emrys? Jag trodde han var med dig? svarade Aia förvånat. Hon försökte hålla tillbaka paniken i sin röst, men lyckades inte riktigt. Lill såg först ut att vilja slå bort det hela som en bagatell. Hon öppnade munnen, stängde den  och öppnade den sedan igen utan att kunna få fram ett ljud.
-Men kära barn, sa Aia. Hur är det fatt? Har du och Emrys bråkat? Vid de orden så brast det för Lill och hon bröt ihop i Aias famn. Mellan gråten, tårarna och hulkandet kunde Aia lirka ur vad det var som hade hänt:

   Balen, den uppenbara förälskelsen mellan Emrys och Lill. Dyk-utflykten morgonen efter och vad Emrys ofrånkomligen hade upptäckt under vattenspegelns yta.
-Ha-ha-han måste tycka jag är ett mo-o-o-onster! tjöt Lill.
-Nej då vännen. Han är bara lite chockad det är jag säker på. Emrys har aldrig varit den som tagit överraskningar särskilt bra. Ge honom bara lite tid så kommer han att komma tillbaka igen det är jag övertygad om!
-Tror du verkligen det? Lill såg försiktigt förhoppningsfull ut.
-Nej, jag tror inte! Jag vet! sa Aia med så mycket övertygelse i rösten som hon kunde frambringa. Du är inget monster! Du är en vacker ung kvinna som tänker mer med hjärtat en med  hjäran vid vissa tillfällen och det bör du inte straffas för och min son kan vara lite tjockskallig ibland...

Det var nästan middag när de två kvinnorna kände att de hade pratat färdigt och hade kommit fram till en strategi. Med ett varmt leende och en delad hemlighet tog de farväl av varandra.

 
Bara en kort stund senare så hörde Aia hur det gick i dörren för andra gången den dagen. Den här gången var det faktiskt Emrys som kom hem. Han sa dock ingenting till Aia, utan gick direkt till sängs.
   Emrys sov ända tills nästa morgon och när han kom ut i köket så kunde Aia se att han hade gråtit, men han hade försökt tvätta bort de allra värsta röda kanterna. Han försökte hålla ett neutralt ansiktsuttryck under hela frukosten, men när Aia försynt frågade hur utflykten hade varit så kastade han sig plötsligt i hennes famn, precis som när han varit liten.
-Ååh mamma! Jag har sabbat allting! Precis allting! Aia lyckades faktiskt hålla sitt aniskte neutralt när hon bit för bit lirkade ur honom vad som hade hänt. För det hade hon lovat Lill innan de skilts åt: att inte berätta för Emrys om hennes besök tidigare.
   Det visade sig att Emrys mest hade blivit chockad och överraskad över något som han, som han själv sa "Inte trodde kunde existera". Han erkände att han faktiskt fortfarande inte riktigt trodde på det han sett. Men att han dock trodde på Lill och på det de känslor som finns ("Eller fanns, inflikade han bittert) mellan dem. Nu visste han dock inte vad han skulle göra. Hur han skulle ställa allt till rätta...
-Det jag tänker berätta för dig har jag aldrig berättat för någon annan, sa Aia efter en stunds tystnad. Kanske av rädsla för att de inte skulle förstå. Tycka jag var galen... Men jag vill berätta hela historien om din pappa!
   Och så berättade hon om sitt vilda liv i tonåren. Om hennes och Addes tonårsflirt. Hur de återförenades till synes av en slump och den heta intensiva kärlekssaga dem emellan som resulterade i Emrys. Hon berättade också om sorgen efter Addes bortgång om hur hon hade fått besök från andra sidan en månklar natt...
-Wow! sa Emrys nästan andlöst. Det visste jag inte. Tänk att det finns en hel värld utanför den vi lever i. Så häftigt! Emrys började nästan dansa och klappade händerna av förtjusning. Men sedan sansade han sig plötsligt.
-Men vad hjälper det mig? frågade han bittert. Jag har fortfarande stött bort det bästa som funnits i mitt liv.
-Låt det ta lite tid. Lill är säkert sårad hon också. Ta den här tiden ifrån varandra till att få ordning på resten av ditt liv så länge. Skapa en plats för bara dig och Lill. En plats där ni kan läka tillsammans och återknyta kontakten igen. Emrys suckade.
-Hur då? Det är ju inte som om vi skulle kunna bo här, eller hur? Här är ju knappt rum för oss två. Hur skulle det då bli med 1 till?
-Köp ett eget hus då istället!
-*Fnys* För vilka pengar då?
-Mina. Våra. Jag blir inte yngre och att driva ett 4-stjärnigt motell är ingen dans på rosor. Jag har bestämt mig för att sälja medans vi fortfarande går med vinst och jag har orken kvar att njuta av min pension på åldens höst. Vinsten jag gör vid försäljningen kan du använda som handpenning om du så önskar.
Emrys stirrade först mållöst på Aia. Sedan kastade han sig än en gång om hennes hals.
-Du är världens bästa mamma, vet du om det?
-Jo, de säger visst det....
 
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Någon vecka senare var försäljningen av retreatet avklarad och för vinsten (en nätt liten summa) så köpte Emrys ett hus. Ett hus där han trodde att han och Lill skulle kunna bli lyckliga tillsammans. Så länge som möjligt sköt han tanken på att hon faktiskt kanske inte skulle komma tillbaka framför sig. Han ägnade någon vecka åt att inreda det efter konstens alla regler. Tog sig tid för varje minsta detalj. Noga med att alltid ha något att göra för att inte tvingas tänka. Men sedan fick han slut på saker att göra och det fanns plötsligt bara en sak att göra - vänta....
   Det hade gått 3 hela veckor och Emrys trodde han skulle bli tokig av all saknad och väntan. Han ville ringa upp Lill och be om ursäkt för allt puckat han sagt, men insåg att han inte hade hennes telefonnummer. En kväll så funderade han på om han skulle dyka på samma plats som han dykt sist. För att se om han kunde få syn på Lill eller någon av hennes släktingar. Åtminstone på avstånd. Att bara få se henne hade varit belöning nog. Men  hur det nu än var så kunde han inte förmå sig att packa dykarväskan. Plötsligt dock, dag 22 och Emrys trodde att han inte skulle stå ut längre ringde det på dörren. När han rusade till dörren och öppnade så var det äntligen Lill som stod utanför.
-Lill..... Kan du någonsin förlåta mig?

Teen Runaway Challenge - Dag 2 - 3


Nästa morgon vaknade jag med en riktig hungerdemon innuti min mage. Lyckligtvis så hade jag inte planterat all frukt jag hade hittat och kunde blidka demonen med några äpplen.
Den här morgonen provade jag min fiskelycka vid den närliggande kustremsan, men hur idogt jag än försökte så lyckades jag inte fånga någon fisk. Frustrerande, för jag vet ju att de finns där!
 
Trots att det var mitten av Juni så var dagen ganska ruggig och eftersom alla andra verkade vara på jobbet eller i skolan så bestämde jag mig för att tillbringa några timmar på stadens bibliotek: Torrt, varmt, ensamt och ja, jag lärde mig en hel del nyttiga saker om trädgårdsodling också.

 
 
Men idag höll jag på att begå ett STORT misstag kära dagbok: När jag behövde gå och "pudra näsan" så valde jag den publika toalett som låg närmast, utan att tänka alls på konsekvenserna. Jag vet inte om journalisten i hörnet insåg senare att hon missat sitt livs scoop kring den förlupna dottern... Jag kom undan med blotta förskräckelsen i alla fall!
 
Jag kan inte ha varit riktigt klar i skallen eftersom adrenalinet fortfarande pumpade i mitt blodomlopp. Men jag sög in till en pool och passade på och leka av mig lite. Fattar inte vad jag tänkte på - men kul var det i alla fall! :-)
 

Senare på kvällen så hittade jag en liten damm i närheten. Där lyckades jag äntligen få napp och lön för mödan!  Inte visste jag att guldfiskar var så här stora?!
 

Jag har levt ganska bra på köpt matsäck och plockade bär i ett par dagar nu.  Men jag vet att sommaren inte kan vara för evigt... Så för att garantera att jag varken fryser eller svälter ihjäl i vinter så har jag tvingats ta till lite mindre renhåriga metoder: Stöld! Det känns inte bra i magen att göra detta, men samtidigt så vet jag att det handlar om att den starkaste överlever. För vart skulle jag annars ta vägen? Tillbaka igen? ALDRIG!

 

Fast ikväll var det jag och inte fiskarna som drog det längsta strået. Jag lyckades få eld på en närbelägen eldgrop, så ikväll kunde jag äta varm mat för första gången på mycket länge. Mums! Over and out!

Teen Runaway Challenge - Dag 1


Kära Dagbok, jag landade idag i en liten stad som enligt vägskylten kallas för Aurora Skies. Pittoreskt så det förslår. Det  verkar harmlöst nog i alla fall. Så jag bestämde mig för att stanna här ett par dagar för att hämta andan. Eftersom jag fick med mig några pengar alls när jag sprang så fick jag ta det andra lämnat efter sig.
 

Äckligt så det förslog och även om jag försökte hålla god min så var jag tvungen att till slut uppsöka närmaste toalett.

Men mina guldfynd i containern gav mig i alla fall lite cash att spendera och jag kunde köpa mig en liten matsäck av frukt och grönt + en sovsäck. Så jag kommer inte att frysa inatt i alla fall!
 

Turen fortsatte att vara på min sida! Aurora Skies (AS hädanefter) hade tydligen en stadsträdgård. Där får du plocka så mycket frukt och grönt du vill (eller så länge ingen ser i alla fall!). Jag såg till att förse mig såklart!
 
 

Aldrig har ett äpple smakat så gott!
 

Jag lyckades visserligen planka mig in på gymmet utan att bli upptäckt. Men jag kände mig inte bekväm där mer än för en snabbdusch. Så senare på kvällen passade jag på och tog en svalt dopp i havet precis bredvid mitt läger.
 

Och jo, jag hade rätt! Jag kommer att sova varmt i natt. Natti, natti dagboken! Vi hörs senare i veckan :-)

Teen RunAway Challenge - Prolog

Oki, dokes,
jag erkänner - jag är en dålig människa! Åtminstone en väldigt rastlös sådan. Jag har tappat inspirationen lite när det gäller min RLC så jag bestämde mig för att köra en liten  kortare utmaning istället. Tycker inte om att spela helt fritt så jag vill ha lite spelregler. Jag vet inte varför jag föll för Teen Runaway Challenge. Kanske just för att det var tonåringar, jag vet inte egentligen.

I korthet går utmaningen ut på att skapa en tonårs-sim (finns lite workarounds för att spelet skall tillåta detta) som har rymt hemifrån. Ditt jobb är sedan att se till att denne överlever, med 0 simeloner på fickan, utan möjlighet till jobb och utan möjligheten att några vuxna upptäcker henne och skickar henne till socialen.... Långa regler på engelska hittar ni här!

Så möt  då Thea Backman:
Alltid på väg mot något - på väg bort....
Hon är:
  • Grubblare
  • Kleptoman
  • Ensamvarg
  • Gröna Fingrar
Vi får följa henne i korta dagboks-snuttar där hon skriver om sina upplevelser på rymmen. Vi får se vart livet tar henne!

måndag 30 september 2013

Kapitel 1.17 Ett möte som kan avgöra allt



En vacker sommardag så insåg Aia att hon inte var en ungdom längre. Jo, hon var inte ens en mogen ungdom. Tidens tand hade haft sin gång och Aia var nu en  åldring. Med lätt drömmande blick stod hon och stirrade ut genom kajutans fönster. Tiden hade gått så fort. Det kändes som det var igår hon hade flyttat till tant Em's stuga. Många minnen var bitterljuva - Tant Em, Adde. Men summa summarum så hade hon haft ett riktigt bra liv. Trots allt.


Trots detta så började Aia känna att hon ville lämna något efter sig, ett arv för Emrys att förvalta. När hon en dag såg en annons i tidning om att någon behövde ta över driften av ett Hotell & Spa med "underhållningsbehov", men mycket hjärta kände hon att det var för bra för att vara sant att säga nej till.
Det visade sig att Aia's instinkter hade varit de rätta. Inom kort hade hon lyckats ta ett fallfärdigt motell till ett 4-stjärnigt hotell!


Under tiden så försökte Emrys hitta en bra balands mellan skolan (totalt ointressant) och att hänga runt på stranden och leta efter skatter som havet spolat upp. En morgon så hittade han ett stort, välbevarat snäckskal. Emrys hade aldrig sett något liknande. Men till sin stora besvikelse så hände det ingenting när han försökte blåsa i snäckhorent. Frustrerad tänkte han först slänga bort snäckan i en buske, men bestämde sig sedan för att behålla det i sin ryggsäck istället.


 På eftermiddagarna efter skolan brukade han dyka om vädret tillät, eller spendera tid på biblioteket och leta efter gamla skattkartor i bortglömd referenslitteratur. En dag så avbröts hans referens-hoppande av att en tjej hon inte hade träffat på tidigare vandrande in genom entré-dörren. Emrys försökte verka vara nonchalant till en början, men kunde inte slita blicken från henne. Till sist så gick han fram till henne och presenterade sig:
-Tja! (Han försökte se cool ut, men misslyckades...) Mitt namn är Emrys. Jag har inte sett på dig... jag menar - sett dig HÄR förut?!
-*fniss* Hej! Mitt namn är Lill och jag är nyinflyttad.  Min familj flyttade hit för någon vecka sedan.
-Har du fått extra tid för att packa upp eller? Jag har inte sett dig på skolan förut?
Lill skrattade det mest bedårande skratt Emrys hade hört.
-Nej dummer - vi flyttar lätt när vi flyttat. Det gör vi alltid!  Mamma och pappa tror inte på den kommunala skolan utan har låtit mig hemskolas. Lära sig genom att upplevas är bäst hävdar de.
-Låter underbart sa Emrys längtansfullt.Inga tidiga morgnar. Inga läxor...
-Mer läxor än du kan tro och med mamma som lärare så har du inte en chans att komma undan!


Det blev inte så mycket referens-slagande den eftermiddagen. Istället stod Emrys och Lill kvar på samma ställe de träffats och pratade. De pratade om allt mellan himmel och jord och han måste erkänna att det, hur märkligt det än lät kändes som om han hade känt henne hela sitt liv, inte bar i 2 timmar... Kanske var det därför som han inte kände sig ett dugg dum när han frågade Lill om hon ville gå på skolbalen med honom som hans dejt. När hon sa ja kände han ett märkligt, men upphetstande flraddrande i magtrakten som han inte kännt förut. Lyckan blev fulländad när deras läppar möttes för första gången i en rent gudomlig kyss.


Lyckan varade tyvärr inte särskilt länge. När Emrys kom hem så möttes han av ett synnerligen obehagligt, men kanske inte så oväntat besök av Liemannen. Det svartklädda vålnaden hade kommit för att lotsa Milo över Regnbågsbron en sista gång. Fast trots att Emrys visste att Milo var gammal och förtjänade att få vila så kändes det som om något fattades. Något som funnits där hela hans liv trots allt och han fick en sträv påminnelse om livets förgänglighet.


När den stora baldagen kom så vara Emrys inte särskilt sugen på att gå överhuvudet taget. Men Lill övertalade honom. För henne skulle det vara en ny landvinning att få gå på balen med öns snyggaste människa och glittret i hennes ögon och hennes lockande leende fick honom till sist att gå trots att hans hjärta värkte av saknad. Under kvällen gjorde Lill allt hon kunde för att få honom på bättre humär och han hade bara ögon för henne. De blev naturligt nog valda till balens kung och drottning och när kvällen var slut så var han inte singel längre.


Helgen efter så bjöd Emrys med Lill på ett dykäventyr vid hans favoritvrak. Lill var ovanligt tveksam först, vilket var konstigt tyckte Emrys, men med lite retsamt nojsande och pussar på kinden övertalade han henne till sist. Så pass att hon faktiskt ropade:
-Sisten i är en rutten sill!
-Men... ....din dykardräkt? Så ryckte han på axlarna och satte på sig sitt munstycke och gjorde sig redo att dyka i.

Under ytan vände han sig om i vattnet för att lokalisera Lill. Han fann henne snart nog och fick en smärre chock......

- - - - - - - - - - - - - - -
Jag älskar att skriva på det här sättet: Att bara ha några få hörnstenar att utgå ifrån och sedan låta simmarnas egna fria vilja bestämma utgången! :-) Nåja, lite styrning har det varit detta kapitel - men bara liiiiite....